Kråkor

I morgon ska ännu en i jorden. Ännu en person som gjort sitt.
Den här gången känns det "rätt" på något vis. En gammal människa som vandrat vidare, som sedan länge gett upp och som bara väntat ut livet. Men nu kommer kråkorna istället. Alltid är det kråkor runtomkring livet, men de märks inte alltid av. De är där i skymmundan, kraxar när man som minst vill höra dem. De låter en inte vara riktigt lycklig, riktigt ledsen eller riktigt arg.

När min far skulle begravas för 1,5 år sedan kraxade kråkor om att det inte skulle passa sig att min mor skulle närvara, vid min sida, längst fram. Varför? jo, dina föräldrar är skilda...
Jaha! (?) O.k? Men de var ju oxå förlovade, gifta, fick ett barn ihop och senare även vänner. På ett sätt var det skönt att plötsligt bara få bli jävligt förbannad, bara skrika till kråkorna "Är ni inte kloka?!!" Min mor var ledsen, det var hon som ringde till mig i Grekland och sa vad som hänt, hon sörjde- varför skulle hon ha dåligt samvetet för sin sorg. Den gången kändes det inte rätt.

Samma sak nu, om än lite lägre kraxar kråkor. Mer om praktiska saker, men ändå så det upprör och styr undan uppmärksamheten från faktumet att i morgon skall du åter av jorden vara.