Att tukta en argbigga

Jag gillar inte när folk säger till mig vad jag ska göra. Eller, hur jag ska vara.

Under en fotbollscup i Vålberg, året kanske var 1988, låg Edsvallas flicklag totalt jävla sist. Sista matchen, den match som skulle avgöra hur jävla sist vi tillslut skulle bli. Något passade mig bollen och jag satte av mot mål. Det är nära nu, så här nära mål har vi inte varit på hela dagen, nu så.
Då hör jag min far skrika åt mig från plankanten, "Skjut åt höger! Kom igen, åt höger!"
Jag kan själv! Vem är han som ska tala om för mig hur jag ska göra. Makten ligger hos mig, kanske nio år unga flicka. Pang! Bollen flyger i väg, åt vänster.
Vi kom så jävla sist.

Många gånger har mitt humör satt mig i klistret, för i Sverige ser ni, där blir man inte arg och tar ton.
På senare tid har jag märkt att jag numera blir arg, för att folk talar om för mig att jag inte ska bli just det, arg.
Det är jätteskönt att bli riktigt flyförbannad för egentligen ingenting. Att faktiskt kunna tala om för folk att ge fan i min mage, det är ingen allmän betraktelse bara för att det ligger ett barn där. "Ja, men lilla vän, låt folk hållas, de tycker ju att det är så mysigt med gravidmagar."
Nej!! Aldrig och inte då heller. Låt bli och låt var, annars ryker huvudet på er.
Jag kan,tycker och känner. 31 år ung flicka som ibland bli jävligt arg.