Ja jävlar!!

Blev det som jag trodde det skulle bli?
Svar: Nej.

Känslan inför förlossningen var spänd men förväntansfull. Hur svårt kan det vara? Fan, kvinnor föder ju barn hela tiden.
Mmmmhm, jo visst. Värkar som tar knäcken på sömnen i flera dagar innan. Får morfin ena dagen, sova en timme i taget, värk, värk. Ryggen orkar inte mer, fan ska det vara så här då vet jag inte.
En värk som håller i sig i fem minuter får mig kalla in lustgas, massage, epidural- ge mig allt!
Varför väntade jag så länge på detta? Uuuuuh va gött med lustgas. Barnmorskan och Jörgen pratar med mig, förbannade människor nu glömde jag bort andningen- genomlider en värk utan lustgas.
Epidural- ooooh. Lite krystvärkar, men de känns mer naturliga än ont. Lugnt å skönt. Detta är sprättlätt helt plötsligt... dimma...äter lite, relaxar. Nej, det här går inte tycker BM. Det tar för lång tid. Satan, jag som har det så gött. Höjer droppet som ska trigga krystarbetet till 45 ml. Vissel vissel, händer inte så mycket. Efter 1 timme och 40 minuters krystande konstaterar jag och alla inblandade att det går ta mig fan inte. Det är för dåligt ös! In med läkare, sugklocka, höj droppen till 120 ml, går inte, överläkare, 200 ml, nu jävlar ska skiten ut!! Det går på rent jävlar annama! 8 drag med klockan och total uppbackning av mannen så ligger han där... så liten.

Fan va bra jag är! Att det gick, även fast det inte ville sig.
Mitt ansikte är svullet som en fotboll efter ansträningen, kroppen har blivit överkört av tåget flera gånger om, men va fan nu är han ute.

Så nu är vi hemma i en dimma av bäbisbajs, skrik å bröstmjölk.
Victor kanske tycker att hans föräldrar konspirerar mot honom vad gäller planer om blöjbyten, bad och promenader, men jag tror att han är lika lycklig som vi. =)